En framtida hjälp
Hej alla läsare på min blogg.
Förlåt mej så mycket att jag inte har uppdaterat så mycket nu de senaste.... veckorna. men det har vart så mycket som jag har gjort och haft möten med osv.!
För lite sen skrev jag ju om att jag troligtvis har haft Bulimi. och efter samtal med sjukhuset om detta, efter alla symptom, så trodde dom att det kunde ha rört sej om en Bulimi utav de symtomen som jag tidigare har nämnt. Men det var inget som kunde diagnoseras då jag inte berättade allt för dom på sjukhuset när jag började utredning och sånt i februari i år... men men, det var riktigt starkt av mej att jag själv reagerade om hur mitt välmående var och att det också var fel det som jag gjorde med hetsätning och tvingade ut maten igen genom att spy och även en gång tog jag dessvärre tablett som gjorde att man även fick diaree och så gick jag ner i vikt. sedan kom stunden d å jag åt och ¨åt igen och så höll det på såhär fram till jag skulle åka till London. Jag tänkte faktiskt på min kompis där, inför resan, att hin inte skulle behöva få se mej må såhär dåligt pga av att man har misst sitt jobb, som var det bästa som hade hänt osv.!
Men hur eller hur, nu var det inte om det jag skulle skriva om, utan jag skulle bara skriva att jag hgar fått reda på att det TROLIGTBIS var bulimi.
- Även så har jag vart i Växjö en del nu Wilda och jag. Vi hade börjat på ett hunddagis som vi skulle ha 6 månaders praktik på, som skulle ha lett till anställning, men det blev inget med det heller. Jag mådde inte bra på det stället... synd nog. Jag trodde jag hade blivit van med tanken att kunna klara av att börja på nytt med att söka och hoppa runt på olika praktikställen, men det hade jga inte, och jag tror inte det heller kommer fungera så länge till i längden då jag alltid får uppleva så mycket oroligheter och "vuxenmobbning" på hög nivå på de platser som jag vart på...
- som till exempel hunddagiset i Växjö. det kändes rätt ok när jag kom dit första dagen, på förmiddagen, men eftersom jag sedan fick gå själv på promenaderna pga att de andra gick ifrån mej inne i skogen och staden och skogen stort sätt är rätt främmande för mej, så ,mådde jga sedan därefter jättedåligt av att gå på promenader. Jag kände en sån fasa varje gång vi skulle ut på promenad.
Men jag kan säga att jag hade rätt tur. Jag hade ett gäng hundar som faktiskt visade mej vägen. 1 av hundarna hade jag lös på promenaden och den hunden väntade in mej och som tur var kom in på inkallning osv.!men den hunden var verkligen vettig, hon stannade vid varje korsning i skogen och väntade på mej och visade att "det är här vi ska gå" - tolkade jag hunden att hon sa til mej.
Och eftersom jag inte visste vart jag skulle så litade jag på hundens instinkt och följde efter- vilket resulterade att jag tillslut kom tillbaka.
Kan säga att den dagen hann man inte med någon lunch... den dagen var faktiskt min allra första dag också.
- Men efter detta och lite till, såp stannade jag hemma dagen efter pga riktig ångest över allt som hade hänt. - jag vågade inte ens prata med chefen på det stället eftersom hon var i min ålder och i det fallet så har jag även svårt med att lita på andra människor om det inte finns nån "vuxen" att kunna prata med om det inte känns rätt på ett ställe..., - Hur jag menar nu, jag är 24 år och säger "vuxen" när jag själv är rätt vuxen i åldern. Men med min diagnos så har jag inte vissa spärrar eller så som kan hjälpa mej med att kunna prata med andra i min ålder pga att jag har denna svårigheten med det sociala. Alltså vill jag säga med detta att jag behöver en arbetsgivare/ chef eller en medarbetare som kanske är runt 35 + för att jag ska kunna klara av att kunna förmedla mina svårigheter och tankar om vad jag känner på en arbetsplats om det är så att det inte känns bra eller så, så det kan man säga att det också var en av anledningarna til att jag slutade i Växjö så snabbt, för jag inte hade någon att kunna vända mej till...
Och den sista dagen som jag var där, då hade jag jobbat med mej själv dagen innan som jag var hemma med ångest och hade planerat att det skulle kännas och gå bättre idag, den dagen, än vad det gjorde innan.
Det gick inte så bra. - Ingen frukost hann man med, dom gick ifrån mej på promenaden, då med en ännu en ny promenad som gjorde mej ännu mer förvirrad (men som hjälp av en annan hund som kunde vägen visade mej vägen tillbaka), även stukade jag troligtvis min handled då arbetarna inte delade upp hundarna med hänsyn till att jag bara är en praktikant som jag ser ,mej själv som att jag har vart "sjuk" på långtid och inte har all styrka som jag hade innan....
Så jag fick (förlåt, inget illa menat till hundarna, för de gillar ju sin personal mer än en ny praktikant som dom inte känner) de värsta hundarna som drog, drog nästan sönder min handled... och så gick de ifrån mej.
Ingen lunch blev det heller. för det hann jag inte md för jag var själv tvungen att städa hela dagiset medan alla de andra satt och åt lunch, skrattade och hade kul och lyssnade på musik och höll på med sina telefoner. - Men vad förväntade jag mej egentligen med arbetare i min egna ålder? .- Eftersom jag var på ett hunddagis här i Kalmar med "äldre" mnänniskor än vad jag är, som kändes skönt, för de var förståeliga och snälla osv. så kände jag inför Växjö att det kanske inte är så svårt att vara tillsammans med andra i min egen ålder på ett annan hunddagis? för jag hade ju ändå vart en del med andra nu på det förra hunddagiset i ,min ålder, alltså praktikanter som har var på plats osv.! - men jag verkade ha fel... med Växjö alltså.
Så framöver ska jag söka mej till hunddagis som har arbetsgivare som är äldre än mej från 35 + typ......
Men en sak som jag kan säga, jag visste att jag hade den fredagen som sista dag på hunddagiset och därför kändes rätt jobbigt då jag tyckte om en lagotto romagnolo så otroligt mycket. Hon påminde mej om en annan lagotto från det första hunddagiset som jag var på innan. De hade nästan samma namn, den vita lagotton började på ST och den andra på detta dagis började på E - ett minne på Stella, och denna hette Ella. Så det var riktigt svårt att lämna henne för hon var ny denna hund och hon skällde och var så orolig osv. och jag mådde inte bra av att vara där och ännu sämre av att se hur dåligt och stressad hunden var- Så efter att jag och hunden ioch Wilda (som var med mej på dagis) så kände den hunden sedan en trygghet hos mej och Wilda och jag kunde lämna både Wilda och hunden ensamma medan jag kunde gå på toa. Men sen kom det jobbigaste, jag skulle åka hem och hunden skällde och blev nästan förtvivlad över att jag skulle gå och Wilda fick följa med mej... jagf visste att de var sista dagen och under dagen så hade jag i smyg tagit farväl av alla hundar som var på dagiset, men jag vågade aldrig säga något till arbetsgivaren att jag inte trivdes och att jag kommer avbryta denna praktik...
på vägen till bussen som skulle ta mej till tåget så var jag otrolig sorgsen över att lämna hundarna. Särskilt den nya som började känna sej trygg med Wilda och mej.... men jag hoppas att hon får det bra nu ändå - vad jag vet från hundägaren så är hunden på omplacering och är orolig och stressad över att hon nog inte vet vem hon nu egentligen tillhör.....
- Men var ändå lättad över att slippa detta ställe med vuxenmobbning och vilse i skogen och missad lunch och allt... - jag fick frukost och lunch sedan vid 15.30 på tåget när den dära försäljningsvagnen kom.
Det jag numera har gjort den senaste veckan är att jag kämpar med att få hitta ett nytt hunddagis att kunna vara på. Och eftersom både jag, habiliteringen, föräldrarna och även till viss del arbetsfömedlingen vet och känner det på mej att jag inte kan komma på andra ställen och må bra på det stället och hoppa runt osv. så känner vi att jag behöver ett ställe där jag känner till omgivningen, behöver en stadig och vettig arbetsgivare som jag kan prata med om det inte känns ok på en arbretsplats osv.!
Så vi har nu testat med att kolla på min fd arbetstränigsplats om att kanske kunna ta in mej där igen, 3 månader. - så idag så kommer beslutet om jag får komma tillbaka eller inte... - ,men efter allt som hände i början av januari är från min del bortglömd och även så har jag resurser från hab. så inget som hände då kommer hända igen!
Hur eller hur.
så ig¨år var det massa av samtal som ringdes igår. höll på sen 07.00 och försökte få tag i människor som jobbar med att ge stöd till såna som mej med diagnos och svårigheter att komma ut i riktiga arbetsmarknaden. - tillslut,. med massa samtal och slussande fram och tillbaka, så har jag nu fått tag i en handläggare som kommer hjälpa mej med att hitta ett ställe som jag kan få vara på osv och även hjälper det mej och arbetstgivaren med att få högre inkomst för både mej oc företaget då dom erbjuder en summa för att kunna vara en resurs för mej i det företag som väljer att ta in mej.
Jag har mycket jag skulle kunna skriva om och det var inte meningen att det skulle bli såhär mycket att skriva om, men kände att jag behövde få ut det mesta....
/ C.
Förlåt mej så mycket att jag inte har uppdaterat så mycket nu de senaste.... veckorna. men det har vart så mycket som jag har gjort och haft möten med osv.!
För lite sen skrev jag ju om att jag troligtvis har haft Bulimi. och efter samtal med sjukhuset om detta, efter alla symptom, så trodde dom att det kunde ha rört sej om en Bulimi utav de symtomen som jag tidigare har nämnt. Men det var inget som kunde diagnoseras då jag inte berättade allt för dom på sjukhuset när jag började utredning och sånt i februari i år... men men, det var riktigt starkt av mej att jag själv reagerade om hur mitt välmående var och att det också var fel det som jag gjorde med hetsätning och tvingade ut maten igen genom att spy och även en gång tog jag dessvärre tablett som gjorde att man även fick diaree och så gick jag ner i vikt. sedan kom stunden d å jag åt och ¨åt igen och så höll det på såhär fram till jag skulle åka till London. Jag tänkte faktiskt på min kompis där, inför resan, att hin inte skulle behöva få se mej må såhär dåligt pga av att man har misst sitt jobb, som var det bästa som hade hänt osv.!
Men hur eller hur, nu var det inte om det jag skulle skriva om, utan jag skulle bara skriva att jag hgar fått reda på att det TROLIGTBIS var bulimi.
- Även så har jag vart i Växjö en del nu Wilda och jag. Vi hade börjat på ett hunddagis som vi skulle ha 6 månaders praktik på, som skulle ha lett till anställning, men det blev inget med det heller. Jag mådde inte bra på det stället... synd nog. Jag trodde jag hade blivit van med tanken att kunna klara av att börja på nytt med att söka och hoppa runt på olika praktikställen, men det hade jga inte, och jag tror inte det heller kommer fungera så länge till i längden då jag alltid får uppleva så mycket oroligheter och "vuxenmobbning" på hög nivå på de platser som jag vart på...
- som till exempel hunddagiset i Växjö. det kändes rätt ok när jag kom dit första dagen, på förmiddagen, men eftersom jag sedan fick gå själv på promenaderna pga att de andra gick ifrån mej inne i skogen och staden och skogen stort sätt är rätt främmande för mej, så ,mådde jga sedan därefter jättedåligt av att gå på promenader. Jag kände en sån fasa varje gång vi skulle ut på promenad.
Men jag kan säga att jag hade rätt tur. Jag hade ett gäng hundar som faktiskt visade mej vägen. 1 av hundarna hade jag lös på promenaden och den hunden väntade in mej och som tur var kom in på inkallning osv.!men den hunden var verkligen vettig, hon stannade vid varje korsning i skogen och väntade på mej och visade att "det är här vi ska gå" - tolkade jag hunden att hon sa til mej.
Och eftersom jag inte visste vart jag skulle så litade jag på hundens instinkt och följde efter- vilket resulterade att jag tillslut kom tillbaka.
Kan säga att den dagen hann man inte med någon lunch... den dagen var faktiskt min allra första dag också.
- Men efter detta och lite till, såp stannade jag hemma dagen efter pga riktig ångest över allt som hade hänt. - jag vågade inte ens prata med chefen på det stället eftersom hon var i min ålder och i det fallet så har jag även svårt med att lita på andra människor om det inte finns nån "vuxen" att kunna prata med om det inte känns rätt på ett ställe..., - Hur jag menar nu, jag är 24 år och säger "vuxen" när jag själv är rätt vuxen i åldern. Men med min diagnos så har jag inte vissa spärrar eller så som kan hjälpa mej med att kunna prata med andra i min ålder pga att jag har denna svårigheten med det sociala. Alltså vill jag säga med detta att jag behöver en arbetsgivare/ chef eller en medarbetare som kanske är runt 35 + för att jag ska kunna klara av att kunna förmedla mina svårigheter och tankar om vad jag känner på en arbetsplats om det är så att det inte känns bra eller så, så det kan man säga att det också var en av anledningarna til att jag slutade i Växjö så snabbt, för jag inte hade någon att kunna vända mej till...
Och den sista dagen som jag var där, då hade jag jobbat med mej själv dagen innan som jag var hemma med ångest och hade planerat att det skulle kännas och gå bättre idag, den dagen, än vad det gjorde innan.
Det gick inte så bra. - Ingen frukost hann man med, dom gick ifrån mej på promenaden, då med en ännu en ny promenad som gjorde mej ännu mer förvirrad (men som hjälp av en annan hund som kunde vägen visade mej vägen tillbaka), även stukade jag troligtvis min handled då arbetarna inte delade upp hundarna med hänsyn till att jag bara är en praktikant som jag ser ,mej själv som att jag har vart "sjuk" på långtid och inte har all styrka som jag hade innan....
Så jag fick (förlåt, inget illa menat till hundarna, för de gillar ju sin personal mer än en ny praktikant som dom inte känner) de värsta hundarna som drog, drog nästan sönder min handled... och så gick de ifrån mej.
Ingen lunch blev det heller. för det hann jag inte md för jag var själv tvungen att städa hela dagiset medan alla de andra satt och åt lunch, skrattade och hade kul och lyssnade på musik och höll på med sina telefoner. - Men vad förväntade jag mej egentligen med arbetare i min egna ålder? .- Eftersom jag var på ett hunddagis här i Kalmar med "äldre" mnänniskor än vad jag är, som kändes skönt, för de var förståeliga och snälla osv. så kände jag inför Växjö att det kanske inte är så svårt att vara tillsammans med andra i min egen ålder på ett annan hunddagis? för jag hade ju ändå vart en del med andra nu på det förra hunddagiset i ,min ålder, alltså praktikanter som har var på plats osv.! - men jag verkade ha fel... med Växjö alltså.
Så framöver ska jag söka mej till hunddagis som har arbetsgivare som är äldre än mej från 35 + typ......
Men en sak som jag kan säga, jag visste att jag hade den fredagen som sista dag på hunddagiset och därför kändes rätt jobbigt då jag tyckte om en lagotto romagnolo så otroligt mycket. Hon påminde mej om en annan lagotto från det första hunddagiset som jag var på innan. De hade nästan samma namn, den vita lagotton började på ST och den andra på detta dagis började på E - ett minne på Stella, och denna hette Ella. Så det var riktigt svårt att lämna henne för hon var ny denna hund och hon skällde och var så orolig osv. och jag mådde inte bra av att vara där och ännu sämre av att se hur dåligt och stressad hunden var- Så efter att jag och hunden ioch Wilda (som var med mej på dagis) så kände den hunden sedan en trygghet hos mej och Wilda och jag kunde lämna både Wilda och hunden ensamma medan jag kunde gå på toa. Men sen kom det jobbigaste, jag skulle åka hem och hunden skällde och blev nästan förtvivlad över att jag skulle gå och Wilda fick följa med mej... jagf visste att de var sista dagen och under dagen så hade jag i smyg tagit farväl av alla hundar som var på dagiset, men jag vågade aldrig säga något till arbetsgivaren att jag inte trivdes och att jag kommer avbryta denna praktik...
på vägen till bussen som skulle ta mej till tåget så var jag otrolig sorgsen över att lämna hundarna. Särskilt den nya som började känna sej trygg med Wilda och mej.... men jag hoppas att hon får det bra nu ändå - vad jag vet från hundägaren så är hunden på omplacering och är orolig och stressad över att hon nog inte vet vem hon nu egentligen tillhör.....
- Men var ändå lättad över att slippa detta ställe med vuxenmobbning och vilse i skogen och missad lunch och allt... - jag fick frukost och lunch sedan vid 15.30 på tåget när den dära försäljningsvagnen kom.
Det jag numera har gjort den senaste veckan är att jag kämpar med att få hitta ett nytt hunddagis att kunna vara på. Och eftersom både jag, habiliteringen, föräldrarna och även till viss del arbetsfömedlingen vet och känner det på mej att jag inte kan komma på andra ställen och må bra på det stället och hoppa runt osv. så känner vi att jag behöver ett ställe där jag känner till omgivningen, behöver en stadig och vettig arbetsgivare som jag kan prata med om det inte känns ok på en arbretsplats osv.!
Så vi har nu testat med att kolla på min fd arbetstränigsplats om att kanske kunna ta in mej där igen, 3 månader. - så idag så kommer beslutet om jag får komma tillbaka eller inte... - ,men efter allt som hände i början av januari är från min del bortglömd och även så har jag resurser från hab. så inget som hände då kommer hända igen!
Hur eller hur.
så ig¨år var det massa av samtal som ringdes igår. höll på sen 07.00 och försökte få tag i människor som jobbar med att ge stöd till såna som mej med diagnos och svårigheter att komma ut i riktiga arbetsmarknaden. - tillslut,. med massa samtal och slussande fram och tillbaka, så har jag nu fått tag i en handläggare som kommer hjälpa mej med att hitta ett ställe som jag kan få vara på osv och även hjälper det mej och arbetstgivaren med att få högre inkomst för både mej oc företaget då dom erbjuder en summa för att kunna vara en resurs för mej i det företag som väljer att ta in mej.
Jag har mycket jag skulle kunna skriva om och det var inte meningen att det skulle bli såhär mycket att skriva om, men kände att jag behövde få ut det mesta....
/ C.
