Svårigheter påverkar mej...
Ibland kommer dessa tankar och känslor- varför blir det ibland så jobbigt? Varför måste många med funktionsnedsättning kämpa för att nå dit dom vill?
Varför ska oftast många som inte har någon fysisk eller psykisk funktionsnedsättning ha så enkelt och sån tur i att hitta eller få det jobb dom vill, eller att få något jobb överhuvudtaget OCH att få behålla det och vara kvar?
Jag har under senaste veckan bara grubblat över om varför jag, som kämpar och kämpar aldrig verkar få ett slut av det mål jag strävar efter?!
Jag har ärligt klarat både grundskolan och gymnasiet och det var på gränsen. Jag kämpade och kämpade, mqn fick inte de betyg som behövdes för att komma in på det jag ville, men av ren TUR så kom jag in, 7 dagar innan gymnasiestart.
Efter gymnasiet var det en ren plåga. Hoppar runt och runt på kurser, praktikplatser och arbetsträning mm.! Och dessa var kortvariga. Jag mådde inte bra. Jag kände mej så missuppfattad, allt blev missförstånd och mycket blev jobbigt. Det enda som gjorde att jag mådde bra det var träningen. Tack och lov. Den gav mej styrka, den gav mej energi, den gav mej orken till allt, t om orken att leva.
Jag kom till hunddagiset och mådde bra där, men inte alltid. Tillslut sumpade mitt psykiska allt. Jag blev sjukskriven under en låååååååång period (säger jag) och har efter 8 månaders uppehåll från dagiset, kommit tillbaka.
Jag testade massa olika platser att försöka må bättre igen, men nej. Det gick inte.
Efter allt och massa utredningar och möten och b sånt så är jag nu tillbaks där jag avslutade, fast ett nytt liv cirkulerar kring mej och omgivningen har fått nytt perspektiv och uppfattning om jag hantering om hur man ska vara med mej osv.! Jag har fått ett lättare liv.
En sak emellan. Jag klarar min karaktärsämne hund riktigt bra utbildningsmässigt. Ingen tvivlade på mej där.
Jag trodde mitt liv skulle vända innan sjukskrivningen, men det gick fel fel fel.
Men nu när jag är tillbaks så är inte jag den enda som kämpar för min hälsa och mitt välmående! Jag är verkligen inte ensam! Jag har nu många inblandade allt från sjukhuset, arbetsgivare och andra människor som försöker hjälpa mej med att nå dit jag drömt om, att få bli kvar på hunddagiset!
Jag tror på detta, att det finns lösning på det hela. - en bit på vägen har vi kommit och jag är extra tacksam över det stöd jag får både från min chef och de på sjukhuset som försöker hjälpa mej!
... men ibland känns det som att jag tvivlar på att det ska gå. ...
Jag undrar ofta, varför är det lärare för andra än för mej (och många andra)? De som kämpar, måste vi kämpa halva vårt liv innan det blir något överhuvudtaget?
Hur eller hur, en start av att "vänta och se" hur framtiden kommer gå och vad det kommer ge, den har börjat.
Och som många inblandade vill, och jag, så hoppas jag på resultat och positiva framtida besked med det som just nu pågår!
