Tankar sjunker in
Hej
Nu har det snart gått ett helt dygn med att ha levt med diagnosen ' Autismspektrumstillstånd '.
Jag har läst journalerna och papperna om och om igen och får både gott och ont samvete.
Detta samvete är beroende på allt som har hänt. Det bra samvetet är att jag inte kan klandra mej själv till 100% från allt som har hänt när det gäller vänner, arbete och praktikplatser. - nu, sen igår, så har det faktiskt funnits en anledning till allt har blivit som det blivit. Alltså det finns något från grund och botten som varken jag eller andra i min omgivning har förstått oss på att det berodde på något när allt blev fel med misstolkningar och missförstånd och personliga och plötsliga beteendeförändringar beroende de olika och för mej, jobbiga situationer som jag inte har förstått mej på. - min diagnos har alltid funnits men den har bara varit osynlig och inte blommat upp förrän nu när jag får med svårigheter med att komma in på riktiga arbetsmarknaden och att få ett jobb överhuvudtaget. ...
Men det dåliga samvete är att jag känner mej så dum över allt som jag har gått igenom och eventuellt t om orsakat andra som inte var med avsikt. Detta var också en del av diagnosen. Utan mitt vetande. För om jag har gjort några besviken och ledsen så har jag med dåligt samvete klandra mej själv till 100% då jag även har blivit rädd för mig själv när jag inte vet vad som föregår med mig själv.
Jag har alltid känt mej udda pga att jag har varit mycket medveten om att jag inte är som många andra med kommunikation och förståelse i samtal mm.! Jag har alltid haft svårt med att få jobb, att plugga& få riktiga vänner och förtroende för människor överhuvudtaget. Jag har förlorat ännu mer förtroende för människor med falska förhoppningar och så blir det som lovats inte av. T ex man ska ses på stan. Jag väntar sen dyker personen i fråga aldrig upp. .
Jag fick höra igår på mötet att jag är "för snäll". Jag ger mer än vad jag får tillbaks. - ja. Det kan stämma faktiskt. Det är det som orsakar min inte stress och oro som därmed leder till min ångest och depression då tankarna börjar fara om hyr min framtid kommer se ut.
Jag kan berätta mycket mer om allt som händer osv men jag kommer ta allt successivt
Nu ska jag snart iväg till sjukhuset igen och få papper påskrivna med familj och läkare då det nu blir intyg om min diagnos ska kommer skickas in till AF och därmed kommer även resurser för handläggare och framtida arbetsgivare finnas tillgängliga för att på bästa sätt få mej att må bra på en praktikplats och även resurser som finns tillgängliga som underlättar för arbetsgivare.
Nu tror jag inte på att detta kommer behöva användas då min livssituation ser helt annorlunda ut. Men en trygghet för arbetsgivare och mej kommer att finnas.
En sak är säker. Jag kommer fortfarande att vara mej själv. Det har jag alltid varit. Vare sej om jag har en diagnos nu och inte haft det innan så finns det numera en orsak till varför jag är den jag är , som jag kanske inte vill vara, men att jag numera själv lär mej att acceptera denna diagnos och form av osynlig sjukdom.
Allt har haft en anledning.
Hörs / Carro
