Att känna sej behövd
Hej.
Verkligen förlåt för dålig uppdatering MEN jag har inte kunnat komma in på min blogg sedan maj. Jag har försökt och försökt men har inte lyckats att komma in. Men nu så ska jag kunna komma in igen. Nu ska det egentligen inte gå fel.
Som ni vet så skrev jag i tidigare att vi skulle bli blivande göteborgare. Men så blir det inte eftersom det har vart så mycket annat som har kommit emellan. Jag har fått en ny chans att få vara på ett hunddagis.... i Växjö. Långt tyvärr men vad ska man göra om man känner att man aldrig kommer komma in till det hunddagiset som man var på innan? Där man trivdes.
I min diagnos så har jag inte den "spärren" som kan sluta att jämföra ställen som t ex arbetsträningsplatser eller vad som helst som är liknande.
Hur eller hur så nu är jag här. Det är jobbigt, hårt och smärtsamt att behöva förändra sitt liv och ändra sina tankar till att jag måste ändra allt. Som jag måste "stå ut med" att byta arbetsplatser varje år.... jobbigt. Vill inte. M2n måste. Jag är så rädd att jag aldrig kommer trivas så bra som jag gjorde på det stället. Hunddagiset.
Jag vet att jag ältar men att släppa något som låg så tätt intill och djupt i mitt hjärta är otroligt svårt och jobbigt. Det är som att någon har dött. Att man aldrig får återuppleva den lycka man hade efter allt kämpade att gå hamma där....
Detta är ett mycket känsligt ämne för mej. Man gråter nästan varje gång nån frågar vad jag har gjort tidigare och vart jag har vart. Jag berättar alltid hela historien för att andra ska veta vad jag går igenom för sorg. Liksom jag vill inte att allt upprepas. Jag vill inte heller förlora bra vänner och den gemenskap som jag kände och de var också de enda platsen som jag kände att någon överhuvudtaget brydde sej om att ingen skulle bli utanför.
Ibland undrar jag även vad som krävs för att få komma tillbaks... kunna få bevisa mitt nya liv. Sambo, hund, ny lägenhet mm.! Habiliteringen står på min sida och finns för att förhindra det som en gång skett. Jag har mina behövliga samtal som jag behöver och som en fd arbetsplats sa att jag behövde. Så ledsen över allt som har hänt! Jag är 100 % på att inget av det som har hänt kommer att hända igen. Jag skulle till och med kunna bevisa detta. Jag skulle mer än gärna komma på nytt, vara den jag är fast en starkare Cecilia (Carro)!
Jag saknar hundarna väldigt ofta... låtar som påminner är jobbigt att lyssna p också...
Men en sak är säker.... jag hoppas jag slipper vara med om samma sak igen.... (som jag inte kommer komma undan för jag aldrig får ett jobb.....)! :(
Nåt positivt som jag kan skriva är att vi åker till Gotland nästa helg. Sambon och hundarna:)
Det var det inlägget.....
