Göteborg
Hello.
När vi var hos psykologen på genomgång hade min ångest dragit igång mer i resultat än vad det gjorde när jag var liten och gjorde dessa utredningar. Men nu var allt pga arbetslivet. Jag blir stressad och orolig som gör att ångesten kommer. - det tillhör tydligen min diagnos. Autismspektrumstillstånd (eller atypisk autism) som det nu kommer stå i mina papper.
Men igår drog det till ordentligt. Jag blev orolig över min framtid igen. Jag vill ju så mer än gärna hamna på ett hunddagis för att få rutin i min vardag igen.... min framtid kände jag att den svajade igår... men jag har ju en plan. Om jag inte kommer in till någon hunddagis till sommaren så ska jag starta upp eget dagis.
Jag fick bra respons av min handläggare på AF som har läst min affärsplan och hon tyckte den såg väldigt bra och genomtänkt ut.
Om nu de högre makterna beviljar mej och min affärsplan, om inget annat sker i mirakel, så blir det att jag kommer få en konsult som hjälper men med det jobbiga och svåra med papper och bokföring mm. enbart för jag har en diagnos.
Vi får se hur det blir med detta. Helst ser jag att jag vill hamna tillbaks till där jag var innan. På alla andra ställen har jag mått skit på. .. men hur eller hur. .. - min diagnos gör det ju kämpigt att komma ut i riktiga arbetsmarknaden men jag tänker kämpa och sträva efter mitt mål med att få jobba med hundar på hunddagis. Vad har jag och förlora? - jag har utbildning, kompetens och intresset för hundar. 9 års plugg, praktik och utbildningar har jag. kompetens i hundbeteende är riktigt otroligt bra och nästintill oslagbar... vad skulle egentligen en arbetsgivare vinna av att inte ta in någon med hög kompetens inom ämnet?
Jag kan säga att jag har blivit erbjuden en tjänst till att bli delägare på ett hunddagis i en tjänst med mindre hundar då min kompetens och intressen och utbildning kom mycket överens över arbetsgivarens önskemål.
Men tackade nej. Hade mycket att tänka på. Detta var i början av året 2016..
Hade utredningar hit och dit och mådde inte bra pga biverkningar av medicin som gjorde mej knäpp mm.! Detta i samband att min diagnos blommade ut och jag hade inget stöd från någon överhuvudtaget.
Men sen kom min pojkvän. Vi bor ihop nu t om.1 vecka efter allt jobbiga. Han fick mej att tänk på annat och vi har t om skaffat hund tillsammans :)
Nytt liv och nya perspektiv på livet och mej nu när diagnosen, då ovetande, har vart orsaken till det mesta. Nu finns det resurser för mej, arbetsgivare och handläggare till att då hjälp av så inget händer om man faller tillbaka eller något. Jag har ej bra kontaktperson som jag kan ringa också. Allt är stabilt och nytt liv i nytt perspektiv. Vad skulle kunna hända nu?
En sista sak. Har kommit närmre familjen än innan så vi nu hade detta möte med psykolog och logoped på sjukhuset. Allt har berott på diagnosen, utan ett vetande från varken mej själv eller omgivningen. Nu har allt en förklaring till det förflutna och hjälp och stöd från det professionella hållet till mej, handläggare, arbetsgivare och familj.
Ännu en gång. Läs gärna om Atypisk autism, så förstår man ALLT vad jag inte har förstått när det gäller samhörighet och kommunikationer mm.! Ni som känner mej kommer få en helt ny syn lvb perspektiv över det hela och jag hoppas ni accepterat mej fast diagnosen. Hjälp finns lvb hjälp används.
Hörs /Carro
